Säker lotsning

Långa fartyg på liten yta

På Hudsonfloden i New York lotsar Sam Zapadinsky fartyg, bogserbåtar och yachter från Yonkers upp till Albany, en sträcka på nästan 180 km.

De största fartygen är cirka 200 meter långa och 32 meter breda, med ett djupgående på 9 meter. Under delar av färden ska de ta sig genom en mycket smal farled, där utrymmet för misstag är begränsat.

– Det finns ingenstans att ankra och inget utrymme för undanmanövrar, säger Zapadinsky.

När fartyget väl har lämnat New Yorks hamn kan det dessutom ta åtta till tio timmar innan hjälp från en bogserbåt finns tillgänglig.

– Du måste klara dig på egen hand, och det håller dig på helspänn. Ibland måste man tänka väldigt snabbt för att hålla farleden säker.

Längre norrut, på Saint Lawrence Seaway i Kanada, känner Marie-Claude Laurendeau igen sig. Även där handlar arbetet om stora fartyg i små utrymmen, med slussar, grunda kanaler och trånga passager.

– Våra största utmaningar handlar främst om tajming, eftersom farlederna är så smala och kanalerna grunda. Det är lite som att dansa tango med de andra fartygen varje dag. Vi måste befinna oss exakt på rätt plats vid rätt tidpunkt för att de andra fartygen ska kunna passera säkert.

En vardag utan fasta ramar

På Mississippifloden ser utmaningarna annorlunda ut. Jason Ledet, lots vid New Orleans-Baton Rouge Steamship Pilots Association, NOBRA, arbetar med utlandsflaggade fartyg som kommer in i den nedre delen av floden och fortsätter uppströms förbi New Orleans.

Här är det framför allt oförutsägbarheten som präglar arbetet.

– Att arbeta på Mississippi är inte som i många hamnar där du vet flera dagar i förväg, eller åtminstone kvällen innan, vad du ska göra. Jag vet inte vilket uppdrag jag får förrän ungefär tre timmar innan jag börjar arbeta.

Fartygen varierar från bulkfartyg till tankfartyg och kan ha ett djupgående på upp till 15 meter.

– Jag har i princip alltid jour och går på ett rullande schema. Det kan komma ett samtal: ”Du måste åka hit och flytta det här fartyget.” Det påverkar sömnen, eftersom samtalet kan komma både dag och natt och oavsett väder.

Förberedd på det oväntade

För lotsen gäller det inte bara att hantera själva fartyget. Du måste också vara förberedd att prestera när uppdraget väl kommer. Det vet Elizabeth Christman, lots i Maryland, väl. Hon arbetar över hela Chesapeake Bay, från längre passager genom den cirka 240 km långa bukten till kortare kanalturer och förflyttningar av fartyg mellan kaj- och ankarplatser.

För henne börjar ett säkert uppdrag långt innan hon kliver ombord.

– Du vill vara ordentligt utvilad och se till att din PPU är helt uppdaterad. Vi följer alltid väder, tidvatten och strömmar, allt vi kommer att möta under resan. Det planerar vi för i förväg.

Tekniken har blivit en självklar del av arbetet, men Christman betonar att den aldrig får ersätta den egna bedömningen.

– Man måste använda den på rätt sätt och som den är avsedd att användas. Men vi måste fortfarande titta ut genom fönstret och bekräfta att det vi ser där stämmer med informationen på vår PPU. Det är en av de viktigaste lärdomarna.

Samma balans mellan teknik och erfarenhet återkommer hos Zapadinsky. Han ser stora möjligheter i mer uppkopplade system, särskilt när fler datakällor kan samlas direkt i lotsens PPU.

– På Hudson ligger vi lite efter andra farleder när det gäller användning av air gap-sensorer (som mäter fri höjd under broar och andra hinder) och tillgång till realtidsinformation om bojar och väder. Att få tillgång till alltmer data och kunna se den direkt på våra iPads är något som gör mig entusiastisk över den tekniska utvecklingen.

För honom är poängen tydlig: rätt information, presenterad i rätt ögonblick, ger bättre beslutsunderlag när tiden är knapp.

– Det kan hjälpa lotsar att fatta bättre underbyggda beslut på kortare tid och därmed bidra till ökad säkerhet för alla.